Jag vill gärna hjälpa till att ge spridning till det här reportaget från SD-kuriren, och filmklippet från SD-television:
Här kommer den utlovade intervjun med Jonas Åkerlund, gjord under valupptaktsmötet i Stockholm. I klippet kan ni se och höra partiets toppkandidat i kyrkovalet gå till generalangrepp mot hur svenska kyrkan styrs. Han beskriver en organisation som ända sedan 1500-talet har varit makten trogen, och nu fullföljer denna tradition genom att betrakta det mångkulturella haveriet som ”evangelium i dess renaste form”. Detta klipp är ett måste för dig som tills nu har trott att kyrkopolitik är tråkigt eller irrelevant.
I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna. (Matt. 5:13)
En saudiarabisk advokat kräver en ursäkt från de danska tidningarnas chefredaktörer för att de i februari 2008 publicerade Muhammedteckningarna, som först publicerades i Jyllandsposten i september 2005.
Den danska tidningsutgivarföreningens direktör Ebbe Dal, betraktar kraven som ”klart oacceptabla”.
Stockholm har under flera år varit ett sorgebarn för Sverigedemokraterna, vad gäller valresultat. SD nådde i riksdagsvalet 2006 ca 1,78%, och i EP-valet 2009 1,87% av rösterna i Stockholms län och Stockholms stad tillsammans. Låga resultat i folkrika regioner är oerhört kostsamma för helhetsresultatet, och Stockholm har varit ett sänke för partiet.
I Aftonbladet/United Minds specialundersökning för Stockholmsregionen i augusti 2009, får Sverigedemokraterna 5,1% av väljarsympatierna. Det är en oerhört stark indikation. Nu krävs intensiva insatser och starkt valarbete för att bekräfta sifforna. Nyckeln till en sverigedemokratisk succé 2010, finns i storstadsregionerna, med Stockholm i särskilt fokus.
I övrigt i undersökningen kan noteras att både M och S backar. M har problem med tapp främst bland yngre väljare, medan S verkar tappa jäms över. Med endast 20,1% i stöd, trots ett väljarstöd lokalt på ca 75% i invandrarghettona, så kan man konstatera att stödet för S bland etniska svenskar i Stockholmsregionen sannolikt nu är nere på ca 15%… med fallande tendens.
Efter ett par månaders svacka för Sverigedemokraterna i SIFO-mätningarna (som inte motsvarats av någon svacka i andra mätningar), stiger nu SD åter upp över 4%-spärren.
Enligt den närmsta uppskattningen av fördelningen av riksdagsmandat, skulle det rödgröna blocket få 172 mandat, alliansen 162 mandat, och Sverigedemokraterna med sina 15 mandat bli vågmästare.
Gruppen Övriga får anmärkningsvärt låga 2,5%. I den gruppen återfinns bl.a. Piratpartiet och Feministiskt initiativ, som tillsammans fick nästan 10% av rösterna i Europaparlamentsvalet.
Vid ett par tillfällen har det dumpit ner email i den lokala sverigedemokraterna-mailboxen (angelholm@sverigedemokraterna.se) som jag administrerar, från ett företag som kallar sig Lectia AB. Efter diskussion med partikamrater står det klart av fler drabbats av skräpet. Lectia gör reklam för sina föreläsningar om mångkulturen, vilket vid en första anblick kunde varit något intressant.
Man förstår dock per omgående att Lectia inte är ute efter att diskutera några pros och cons, utan att det handlar om ren propaganda för att rädda de nuvarande riksdagspartiernas skinn i invandringsfrågan.
Ett litet ytterligare skrap på ytan visar att några ”intressanta” personligheter står bakom företaget. Bland dessa kan nämnas:
Alexandra Pascalidou: ökänd mångkulturpropagandist sedan ett par decennier. Dock känd även för rasistiska påhopp, t.ex. på den kurdiskättade författaren och frilansjournalisten Dilsa Demirbag-Sten, som av Pascalidou utsetts till högerns favoritblatte (varför sa hon inte husneger direkt, det var ju det hon menade).
Michael Alonzo: f.d. sångare i KSMB och Stockholms Negrer. Ett par citat av Alonzo, enligt Blågula frågor:
”…på ett eller annat sätt – det tror jag man ska göra klart för svenska folket – kommer vi att skaffa oss respekt, va. Frågan är vilket…”
”Vi är invandrare. I Sverige lever det invandrare, och ju mer vi lever tillsammans, ju mindre vi har svenskarna i närheten, ju bättre mår vi.”
”Död, död, död åt alla präktiga blonda vikingar…” enligt en av hans sångtexter från Stockholms Negrer. Bland bandets övriga låttitlar finns exempel som ”Sieg Heil”, ”Negerbollar av stål”, ”Knark e gott”, ”Fy fan svenska flicka”, ”Ikväll ska vi sprängas” och ”En negerleksak”…
Jag tror det räcker så, även om granskningen kunde blivit mycket längre och även fler av namnen bakom Lectia AB kunde varit intressanta att granska.
Lectia AB’s Michael Alonzo i ”högform”, inkl. bemötanden. Särskilt intressant med start vid t.ex. 0.48, 5.58, 6.55 och 8.55.
Vi har under veckan kunnat läsa den smärtsamma historien om den 7årige svenske pojken Hampus, vars skolgång inletts med mångkulturellt utanförskap. Hampus vägrar gå till sin nya skola eftersom de andra barnen där inte pratar hans modersmål med honom – svenska.
Det som hänt Hampus är givetvis bara ett fall av många, och toppen av ett det isberg till mångkulturellt monstersamhälle, som utvecklas och påskyndas i skrivande stund på initiativ av våra folkvalda politiker (minus SD’s).
I Norge är debatten i full gång och man har en långt öppnare inställning till de mångkulturella problemen än vi har i Sverige, även om det, för att göra rättvisa, kan konstateras att Kristianstadbladets artikel är relativt öppen med svenska förhållanden mätt.
I norska Aftenposten konstateras att norska skolor (eller ”vitare” skolor som Ap faktiskt uttrycker sig, fastän det hela ju är ett kulturellt problem som sitter mellan öronen och inte i ev. hudfärg) föredras framför de mångkulturella, vare sig barnens föräldrar är etniskt norska eller har invandrarbakgrund. Jag kan tänka mig att det är så även i Sverige, så länge man ponerar de invandrare som frivilligt och framgångsrikt assimilerar sig i vår nordiska kultur.
I 2 synnerligen särgranskandereportage i Dagen, försöker en journalist göra gällande att Sverigedemokraterna varit passiva i kyrkopolitiken under den gångna mandatperioden.
Som vanligt i den här sortens reportage, radas subjektiva utsagor upp utan jämförelser med andra partier. Det mesta utgår dessutom från vad andra partiers kandidater säger om SD. SD’s kandidater tillfrågas däremot inte, för balansens skull, om vad de anser om andra partiers engagemang.
Vad som varit intressant att se hade varit en helhetsbild över t.ex. närvarostatistik, antal initiativ o.s.v. från alla partier i kyrkliga församlingar. Det finns protokoll för det så det hade gått att få fram, om journalisten bara orkat och velat ta risken att inte längre kunna särstämpla SD som passiva i kyrkopolitiken.
Islam av idag påminner i vissa avseenden om den riktigt gammaldags kristendomen. Maktfullkomligheten, självgodheten, bokstavstron, våldet som medel för målet, o.s.v. Förvisso finns den del av detta ännu kvar i enskilda kristna samfund (som då gärna kallas ”sekter” i media), men i stort har kristendomen sekulariserats och tämjts, vilket varit ett viktigt led i västvärldens utveckling mot demokrati och humanism. Kristendomen är idag en viktig och omistlig del av vårt kulturarv och de goda bitarna ur den, kanske främst Nya Testamentets kärleksbudskap, är av godo att ta med in i framtiden.
Religionens maktfullkomlighet är någonting vi lagt bakom oss i den civiliserade delen av världen. Åtminstone borde det vara så. Hur otänkbart det än kan tyckas i en modern värld, så reses likväl nu krav på att religionens helighet skall höjas över yttrandefrihetens – och dessa krav tas skrämmande nog seriöst av världen i stort och av våra västerländska samfund.
Det senaste exemplet är Irland, som sedan länge haft en blasfemilag, tänkt att skydda katolicismen. Den lagen har nu skärpts betydligt och hädelse av religion har förbjudits och belagts med mycket hårda straff. Var och en förstår att denna lag inte har med katolicismen att göra. Kristendomen har även på Irland genomgått en omfattande sekularisering, även om den skett senare än i t.ex. Sverige. De som jublar över den här lagen är förstås inte Irlands katoliker/kristna, utan de delar av Irlands snabbt växande muslimska befolkning som inte vill anpassa sig efter västerländska värderingar och yttrandefrihet.
Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, högskolan i Kalmar, skriver en intressant artikel i Svenska Dagbladet: Teokratins återtåg i Europa.
Han skriver bl.a. följande mycket tänkvärda ord: Under förevändning att skydda troende från kränkning erbjuder man ett redskap för fanatiker att sätta munkavle på sina kritiker. Det är bara att bli tillräckligt upprörd, så kan man få hjälp av domstolarna.
Jag rekommenderar läsning av hela artikeln.
Det var förbjudet att skämta om religion i Sverige såväl som på Irland under 1600-talet. Den 23 juli 2009 blev det åter förbjudet på Irland (… men bara ifall någon spelar tillräckligt upprörd. Den som gör en ”Life of Ahmed”-satir på Muhammed lär ligga illa till).
Lotta Hördin skriver idag i Helsingborgs Dagblad om Sverigedemokraternas uppgång i United Minds mätning. Hon är väldigt orolig för att något av hennes PK-partier i riksdagen ska få släppa till mandat för den politiskt inkorrekta, Sverigevänliga uppstickaren.
Hördin är inne på att varje opinionsmätning där SD ligger över 4% skulle gynna partiet till att nå ännu högre framgångar. Det tror inte jag. Väljarna förstod redan efter valet 2006 att SD skulle ha chans på riksdagen 2010. Vad jag däremot tror skulle kunna ge en märkbar skjuts framåt för SD, är ett riksdagsinträde. Det skulle frånta en stor del av etablissemangets möjligheter att mystifiera och så fördomar kring partiet.
De rödgröna kommer inte regera med SD’s hjälp efter valet 2010. SD för sin del ger heller ingen sådan hjälp sålänge Sahlin blir statsminister och rimligen inte heller om det kan föra in kommunister i Sveriges regering. Det hela är ömsesidigt och trovärdigt. De rödgröna är redan inställda på att vägra ta regeringsansvaret om de inte får egen majoritet.
Hördin uppmanar Alliansen att göra likadant, men hon tänker inte på konsekvenserna, vilket antagligen Reinfelt gjort. Om Alliansen utfäster samma kategoriska vägran att samarbeta med SD, så innebär plötsligt en SD-vågmästarroll i riksdagen något mycket större än i nuläget. Det innebär då regeringskris eller regeringsbildning över blocken. Vad som saknas i den debatten är även att SD kommer ställa krav i utbyte mot stöd. Får SD inte gehör vid sådana förhandlingar, så öppnas möjligheten för misstroendevotum och regeringskris.
SD’s framgångar måste leda till självrannsakan hos riksdagspartierna, skriver Hördin vidare. Hon har inte självinsikt nog att inse att sådan självrannsakan behövs även hos media, och förstår inte att självrannsakan måste innebära att göra upp med precis sådan hantering av SD som präglar hela hennes ledare.
Hördin talar om att SD fyller ett glapp av missnöje mellan invånarna och politikerna. Det är ju så ny politik skapas och det är demokratins gång. När väljarna inte är nöjda med de alternativ som finns, så skapar de nya alternativ. Vad Hördin helt missar är att SD utformas och präglas av väljarna. De etablerade partierna kan därför inte närma sig den missnöjda väljargrupp hon syftar på, samtidigt som de drar Sverigedemokraterna i smutsen. Det finns ett samband mellan dem som hon vägrar se. Sverigedemokraterna har gjort det som etablissemangets krafter inte bara misslyckats med, utan inte ens verkar ha viljan att försöka – att lyssna på och lära av folket, och göra deras åsikter till vår politik.
Det är både förlegat och föraktfullt att stämpla ett folkvalt parti på ett sätt där negativismen tillåts tränga ut sakligheten. Ändå begår Hördin och merparten av hennes journalistkollegor samma misstag, om och om igen, kanske i ren frustration över att folk inte köper deras ”sanningar”. Det i sin tur gör att journalistkåren tappar ännu mer förtroende. SD beklagar debattnivån, men missgynnas knappast opinionsmässigt av att svenska media bär sig oproffessionellt och direkt illa åt.
Piratpartiet har deklarerat att de kommer ställa upp i kommunvalen 2010, men de spar samtidigt ett extra ess i skjortärmen och en gardering. Enligt partiledare Richard Falkvinge ska bara partiets ”skarpaste” representanter få bli kommunpolitiker i partiets namn.
I kommunpolitiken tänker de, som Falkvinge yttrar i Aktuellts sändning kl 21.00 den 13/8, inte engagera sig i en enda fråga som inte berör deras snäva partiprogram, utan istället ”sälja ut” sina röster i utbyte mot stöd i kärnfrågor. Jag har varit kommunpolitiskt aktiv i 3 år och kan säga att så fungerar det inte.
För att deras scenario om utförsäljning av röster överhuvudtaget skall kunna komma på tal, så måste de ju ha en vågmästarroll. Får de en sådan, så gör S och M (eller fler) rimligen upp om att ingen av dem kommer förhandla med Piratpartiet om att ”köpa” deras röster i en fråga mot eftergifter i en annan. Inte för att vara elaka eller frysa ut, utan för att det är mest praktiskt så för alla parter (utom för PP kanske).
Det skulle vara roligt om Piratpartiet ställde upp i kommunvalet i min kommun. Förhoppningsvis kommer de inte in, men ärligt talat är jag lite nyfiken på hur de skulle klara 4 år om de så gjorde. Bara det att sitta av 6 timmar (som vissa kommunfullmäktigemöten ibland kan ta) utan att ha intresse för en enda fråga, borde bli väldigt plågsamt för dem.
Ovan länk till Muslimer mot Sharia. Skämt eller allvar? Oavsett vilket, så visar den rätt bra vad som krävs för att en civiliserad människa skall kunna betrakta den religiösa ideologin Islam som rumsren.
En saudiarabisk advokat kräver en ursäkt från de danska tidningarnas chefredaktörer för att de i februari 2008 publicerade Muhammedteckningarna, som först publicerades i Jyllandsposten i september 2005.
